Slumpade sig så att jag köpte fyra par skor i juni. När man lämnar sneakersarnas trygga famn är ju skovärlden en plats fylld av möjligheter. Har tyvärr inte köpt några silvriga än. Men blev jäkligt glad idag när jag såg att filippa k har en typ likadan sko i sitt höstsortiment som jag köpte på loppis i dalarna för 80kr. Deras var dessutom inte lika snygg. Men antagligen lite skönare.
Det här är del tre i min businesskurs som började förra året.
Det här är till Grandmaster F, lycka till.
Allt som har med ekonomi att göra blir lätt den stora akilleshälen för den som är van att jobba ideellt. Jag gjorde någon slags stegvis övergång och började jobba för dåligt betalt med saker som jag tyckte var ganska bra, och hann inte med att göra de saker som jag tyckte var bra på riktigt på min fritid. Det var en dålig idé. Betalt arbete ska vara ordentligt betalt, annars blir det ingen tid över att hinna göra något ideellt. Och revolutionen kommer inte ske på arbetstid.
Det tog mig kanske två år att kunna ta betalt för det jag jobbar med (om jag fortfarande kan det). Allt som har med ekonomi att göra kändes mycket lättare att förpassa till en förträngd del av hjärnan som plockades fram i form av huvudvärk lagom till varje deklaration.
Det jag lärt mig är:
När någon försöker pruta eller lura till sig något gratis från dig på din arbetstid, tänk på vad det står i Bibeln: Arbetaren är värd sin lön. Eller säg som i Goodfellas: Fuck you, pay me!
Snygga män från Paris och Milano
Loafers med tofsar – nä. Prickigt – nja. Prickiga loafers med tofsar – ja!
Bill Murray i What About Bob?
Jag trodde att det mest var Ghostbusters. Men mr Murrays 80- och 90-talsproduktion är en stor skattkista fylld av bortglömda pärlor.
Vår trädgård bakom hyreshuset måste vara den finaste i Göteborg. I brist på att sitta på en veranda på Kuba med en cigarr och en rom och se solen gå ner över karibiska havet är den helt okej. Glenn och en till som jag glömt vad han heter har fixat allting på sin fritid, byggt stigar och platåer med gräs, planterat och satt ut bord och stolar i mysiga små vrår. “Får den vara ifred” frågade min farbror, infödd göteborgare som aldrig ätit en falafel. Ja, det får den. För att den är FuBu: For us, By us.
Beauvoir & Sartre på Copacabana
Jag kan erkänna att en av anledningarna till att jag slutade dela min musikprofil på Last.fm var att jag började lyssna lite för mycket på Serge Gainsbourg. (En annan var Elliot Smith och en tredje att de började ta betalt för sin radio.) Serge är som bekant mest känd för sin knullåt Je t’aime… och var en slusk av den gamla skolan. Det är lätt att luras att tro att han för den skull inte var en skicklig musiker, ungefär som Dolly Parton kan förvilla en del betraktare med sin uppenbarelse. Men. Killen var ett musikaliskt geni. Han har gjort visor, jazz, pop, rock, reggae, knasiga pratlåtar och så en och annan låt med inspelat sex då. Han behärskar allt. Jag skulle kunna ge en låtlista, men det enda som ger hans spännvidd rättvisa är att ladda ner Serge-boxen och lyssna igenom allt.
Var och såg filmen förra veckan. Tyvärr är modellerna som spelar hans flickvänner inga toppskådisar. Men musiken är bra, och han har rätt näsa.
Det är ungefär ett år sen nu som jag insåg att jag var utbränd på riktigt, inte bara trött och sliten. Och att jag var tvungen att göra någonting åt det, mer än att vila. Det har varit ett tråkigt, jobbigt, men också bra år. Jag hade inte klarat det utan alla som hjälpt mig, så det känns som att det är på sin plats med ett tacktal.
Först vill jag tacka alla som fortsatte vara mina vänner fast jag var en trött och jobbig jävel. Tack till A som såg att det fanns något kvar att kämpa för och som vågade sätta gränser. Tack till K och C som varit med om samma sak och förstod. Tack alla som fortsatte att bjuda med mig på saker fast jag aldrig kom. Till mamma och pappa som förstod och stöttade, till E för alla telefonsamtal och till kooperativet som backade upp mig. Och till S som drog med mig till Kuba.
Mina terapeuter av olika slag – stort tack. Tack psykologinstitutionen för era billiga elevbehandlingar, min hippiemassör och alla hennes kosttillskott, parterapeuten som gjorde mig så jäkla irriterad. Tack också till Georgio Grossi som hjälpte mig hantera vardagen och Ola Schenström som lärde mig slappna av.
Tack till mitt sunkiga gym, min sollampa över vinterhalvåret och min yogadvd. Tack till min fina motionsslinga och tack till Västsvensk tidningsdistribution som blev min sjukförsäkring och hjälpte mig komma i form.
Jag har säkert glömt några, men ni finns i mitt hjärta allihop! Fett med kärlek!
Vänstertidningarna tävlar som vanligt i att hitta den mest negativa vinklingen på årets sporthändelse. Själv är jag helt euforisk över fotbolls-VM i Sydafrika. Någonting med länder som Sydafrika och Brasilien med extrema klasskillnader verkar göra dem vansinnigt bra på att festa. Det kommer nämligen inte bli Kååm igeen Svääärje på en halvfylld läktarplats, utan 50 – 100 000 glada afrikaner som blåser i plasttrumpeter och dansar. Oavbrutet, på alla matcher, oavsett lag. Ni som såg uppvärmningsturneringen förra sommaren vet. Hela stadion låter som en enorm bikupa.
Sydafrikanska laget, Bafana Bafana, är helt underbara. De har en vit kille, som sticker ut ordentligt med sina 1.99. Varje gång han får bollen låter det som att han blir utbuad, men i själva verket ropar publiken hans efternamn: Booth!
Itumeleng Khune, målvakten, är helt otrolig också. Han gör utsparkar som direkta framspelningar till anfallarna med perfekt precision.
Africa is the future, som det stod på Dead Prez dj:s tröja sist jag såg dem.
Vi ses framför tv:n i juni.
Varför har jag missat Dennis Lyxéns och David Sandströms nya band AC4? Godis för gamla hardcore-nostalgiker! När jag var ung och såg Refused, och vi stagedivade för det var tillåtet då, men ofta landade man i elementet som var typ en meter från scenen på Perrong 23 i Hässleholm och bla bla det var tider det.
Och varför spelar David bas och inte trummor? Han är ju en hur bra trummis som helst och borde inte sjunga, spela bas eller bara sitta i skogen och odla sitt skägg. Nåja, det kunde gått värre. Som för Loffe Karlsson, Sveriges bästa jazztrummis, som blev Göta-kanal-skådis.
